Hej.
jag känner att det kanske är dags att skriva en ny presentation.
Ett år har gått och jag är väl i grunden samma människa...
Men jag har faktiskt hunnit med en del sen sist.
Ställts framför sånt man vill bara värja sig ifrån. tagit itu med det och vuxit.
Jag har lärt känna massor med människor och i några stunder har det kännts som att jag har lärt känna mig själv bättre.
jag heter Lisa Maria Blückert.
Jag är väldigt glad av mig, och väldigt ledsen.
Jag är oftast nere på jorden, och jag är oftast galen.
Jag skrattar mer än vad jag gråter.jag har lyckan i grunden och trixen för att alltid hålla mig flytande.
Jag antar att jag är torr ibland, och ibland är jag rolig. Dyngblöt.
Jag är jävligt snygg. Och otroligt ful.
Jag är lite djup, och ändå har jag inte tänkt igenom nånting på riktigt.
Jag är impulsiv och spontan. och planerande.
Jobbig och easygoing.
Jag är full av motsatser , dom bara flyger ur mig.
Jag är inte absolut någonstans.
jag är så långt ifrån perfekt, men ändå är jag allt jag behöver.
Jag älskar regn och åska. Jag älskar soliga dagar.
Jag älskar att ha hundra saker att göra, men lika mycket älskar jag att ligga ner och se dagarna gå.
Jag älskar att skratta och känna att ingenting spelar någon roll.
Jag älskar att falla. Av någon konstig anledning.
Jag älskar musiken. Utan den vet jag inte vart jag ska ta vägen, jag är inte mig själv.
Sist nämde jag lite namn men det kan jag knappt nu.
Visst, timbuken kvarstår. Kommer alltid göra.
Men över huvudtaget så är det inte band eller genre jag faller för. Det är mer känslan i låten. Att texten,musiken och känslan bara klickar.
Vidare.
Jag går andra året på gymnasiet. Fortfarande europaekonom.
I många stunder undrar jag varför jag valde den linjen, eftersom jag hatar både ekonomi och språk.
Men det blev ändå bättre än vad jag hade trott.
Jag har en sjukt liten klass som innehåller sjukt många personligheter.
Jag känner mig hemma där och jag har hittat vänner som jag hoppas att jag kommer ha kvar långt och länge.
Hur min framtid ser ut har jag ingen aning om.
Den ser bra ut , känner jag.
Vart jag mig i världen vänder så slutar det med att jag är nöjd.
Där har vi den, lyckan i grunden.
Jag upprepar tidigare sagda, att jag antar att jag är ganska vanlig.
Men eftersom jag känner mig själv mycket bättre än alla andra så tycker jag att jag inte är så vanlig.
Men jag gör som jag, och kanske alla andra, gör.
Jag går på rutin till skolan varje dag. Jag får ryck och dansar runt naken i huset med en hårborste till mick när jag är ensam.
Jag trånar som alla andra efter vad jag inte kan få. Jag springer barfota i regn när jag känner för det.
Jag faller stenhårt för någon, medans en annan inte rör mig ryggen.
Jag gör mina läxor. Oftast. Jag äter mitt godis.
Jag ligger och lyssnar på musik och kramar mina kuddar och funderar på om det är patetiskt eller inte.
Jag dampar. Faktiskt en hel del. Inte ilskedampar, bara känslodampar.
Jag sover. jag äter. Jag andas. Långsamt och ibland alldeles för fort.
Jag tror inget, jag vet inget. Allt jag har är en känsla i min stortå av hur saker är.borde vara. kommer bli.
Ibland vet jag inte vad jag håller på med.
Varför inte ta tag i mig själv?
Varför inte hitta en Pojke.
Varför inte ta tag hårdare i skolan och gå ut med högsta betygen?
Varför gymmar jag inte?
Varför läser jag inte?
Varför är jag inte all over the place och skaffar mig nya bekantskaper?
Men nånstans så är jag ändå så jäkla nöjd med det jag har, så det där känns mer överdrivet än överviktigt.
Jag låter den andra presentationen stå kvar, för den representerar forfarande mig ganska bra tycker jag.
Eller, jag för ett år sen har inte förändrats så mycket vad det gäller godissmak och petigheter. Mer så.
Okej. Vi lämnar det där, känns som att jag fått ner lite av min själs mystik på den här skärmen. Tillräckligt iallefall.
Ha det bra sötnosar.
Puss
