När jag var liten drömde jag om att få komma bort på varuhuset så att de måste efterlysa mig i högtalarna. Att vara så fullständigt i centrum för allas oro och uppmärksamhet.
När jag var liten gjorde jag av misstag en ängel. Eller jag frammanade en ängel i snön i en glänta bortanför mitt barndomshem. Jag visste inte om ängeln ville mig väl eller illa. Jag visste också att fallna änglar finns.
Och allting faller. Förr eller senare faller allt. Det visste jag inte då men det vet jag nu.
Men frågan är om änglar verkligen är särskilt intressanta om de aldrig fallit från sin himmel? Är att vara hel verkligen det mest eftersträvansvärda?
Som när man köpt ett nytt matbord och ängsligt oroar sig för den första fläcken eller repan. När den äntligen kommer kan man andas ut och börja vara som vanligt igen. Det måste finnas sprickor för att omvärlden på gott och ont ska kunna sippra in.
Det som kännetecknar paradiset är att ingenting kan hända där. Man kan inte röra sig
För om man är i paradiset och börjar röra sig, rör man sig med nödvändighet ut ur paradiset. Så där får man sitta blick stilla i rädsla för att vad man än gör så fördärvar man det paradisiska.
Vågar inte äta vid sitt nya matbord av rädsla för att fläcka ner det. Och det enda man har är en poänglös oskuld som hindrar en från att leva, för om man lever måste man acceptera detta att det gives ingen oskuld.
Vi är alla borttappade på varuhuset. Ingen ropar i högtalarna.
Ur jenny av jonas gardell
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar