nåt man skulle kunna kalla lycklig

så känner jag mig just nu. stilla pårökt, typ.


Vi behöver inte krångla till det med analyseringar och slutsatser till varför denhär känslan kröp på mig justnu. Nåt man skulle kunna kalla lycklig. Vi lämnar det där helt enkelt.

Det är torsdag idag. Det är att ta i att kalla det en regnig torsdag, men man kan inte säga att den är solig. Inte heller är den grå. Och inte är den särskilt vacker. Det är en dag rätt och slät. Vi lämnar det där.


Jag blöder lite på min hand. Det är från en brottningsmatch som nyss utspelade sig mellan mig och min brutalt starka 11-åriga syster. Jag vann. Även fast hon fick mig att blöda.
Jag tror ioförsig att höstens kalla blåsväder och min oförmåga att smörja mig när det väl behövs är faktorer som spelar in i mysteriet om den blodiga sprickan, men om hon med tårar i ögonen skulle berätta för mamma om min brutala brottarattack så tänker jag använda det lilla såret och på så sätt rädda mig ur situationen. Jag är mogen.

Anledningen till min lycka då? Eller hell, let's put it in plural. Anledningarna*
De är små men lika viktiga, om inte viktigare för det.

Det är småsaker. Som våran tekokare i klassrummet, som nu är kompletterad med 5 sorters te, servetter och sockerbitar. Det kan vara vacker musik. Det kan vara att jag är pigg. mår bra och att det är torsdagkväll. dvs snart fredag.
Lika gärna som det kan vara känslan av frihet som börjar krypa fram. Jag har bara två saker att göra tills imorgon och de båda känns överkomliga. Att jag ska jobba på lördag och därför uppta rullningen av cashflowet. Så att säga.
 Att jag har en fin helg framför mig. Att jag har så fina vänner som jag tycker om så mycket.

Och det bästa av allt, är att när jag klottrade ner allt detta på pappret jag hade framför mig eftersom ingen dator var i närheten, är att jag får kramp i armen jag använder för att lista mina lycklighetsanledningar.

Now isn't that something?